På senaste har jag inte fått ro att sova många timmar alls, får inget lugn i kropp och själ. Man ligger och vrider och vänder på sig, tänker på allt mellan himmel och jord och så klart på den försvunna tjejen nu också, när sånna här fall börjar komma så pass nära en så blir man ganska skärrad.. Har jobbat 9 timmar igår och idag vilket verkligen inte brukar vara särskilt jobbigt - jobbar jämt dessa pass, men idag kändes det verkligen som att man skulle kollapsa bara hips vips av ren utmattning. La mig och blundade en stund i Aishas rum efter jobbet och samlade kraft för att gå ut på skallgång, hade verkligen inte kunnat låta bli det så de blev ett par timmar ute i skogen och regnet, mår så dåligt över att hon är försvunnen trotts att jag inte känner henne, jag mår även fruktansvärt illa när jag läser om kvinnor som varit inlåsta i åratal av någon psykopat, men vem gör inte det?
Här ligger jag i mina tankar.
Jag själv mår piss av för lite sömn, men så tänker jag såhär " man ska f*n inte klaga! " man har det för bra för att klaga på skit saker! Varför klagar man? Om man lägger en tanke på vad vissa andra människor går igenom dag och natt så känns det genast riktigt dumt att klaga på sånt som egentligen e bullshit. För att vara trött, är ingenting mot hur dem har det som har ett försvunnet barn...
Innan jag fick barn upplevde jag sånna här grejer med försvunna människor som läskigt och sjukt, men nu efter jag själv blev mamma så gör bara tanken mig gråtfärdig. Tanken på att det skulle vara jag som satt i den sitsen gör mig otroligt medlidande. Jag hoppas och ber verkligen att dom hittar tjejen, välbehållen. Och ja, även att dom hittar alla hundratals som säkerligen sitter inlåsta i någon källare/bunker runtom i världen.

Godnatt